Att förhålla sig till ovisshet

I min förra blogg skrev jag om hur glädjen och energin i min idé gav mig adrenalin men också begränsad förmåga att se hindren på vägen. Att starta eget är också fyllt av dagar och stunder av osäkerhet, ovisshet och ibland också oro. Konstigt nog var just detta en av mina drivkrafter – att testa hur jag förhåller mig till livets och tillvarons mest självklara sak – att vi egentligen inte vet något alls om morgondagen.

Nu när jag startar upp Kata Ledarskap vill jag verkligen leva som jag lär. Inte vara som skomakarens barn, utan själv följa de principer och teorier jag levererar till andra. Att förhålla mig på ett hållbart sätt till mitt yrkesliv genom att till exempel använda mig av ”teamets” och andras kollektiva intelligens och lära av andra. Att upprätthålla hälsosamma rutiner och förhållningssätt också i den arbetsmiljö som jag har som egenföretagare. Att inte tänka att jag behöver kunna allt från början, utan att jag lär mig över tid i ett livslångt lärande.

Men att vara klok i tanken är inte alltid samma sak som att vara klok i praktiken, det vill säga tillämpa sina kloka tankar. Som Anna Kåver skriver i sin bok ”Oro”, så kan oron både vara mänsklig och konstruktiv, men också försvåra våra möjligheter att leva fullt ut. Oron blir begränsande. Men genom att förstå och acceptera att ovisshet är en del av att vara människa, kan vi lära oss att använda oron som drivkraft. Oron och förmågan att föreställa oss ett worst case scenario har trots allt varit det som fått mänskligheten historiskt att överleva och driva på utvecklingen.

Efter den första perioden av eufori och glädje följde dagar av insikt om vad jag gett mig in på. Kanske är det bra att vi inte till fullo förstår vad vi ger oss in på – då skulle vi kanske aldrig välja att lämna trygga förhållanden eller anställningar. Mitt sätt att förhålla mig till ovisshet är att – skapa visshet 😉. Ta reda på ”fakta”, använda andras klokhet, göra och producera. Självklart måste det vara så här, att vi agerar för att förstå vår omvärld bättre. Men jag tror också att vi behöver vila i ovissheten och se vad tystnaden och overksamheten serverar oss på silverfat. Även om Luther sitter på axeln och säger att nu är det dags att JOBBA.

Om vi kan acceptera ovissheten, är vi också lyhörda för de avvikelser och hinder som uppstår på vägen och kan göra de justeringar i planen som behövs. Kata som i Kata Ledarskap betyder metod eller upprepad koordinerad handling. Men Kata är också ett sätt att förhålla sig till förändring och till ovisshet. Toyota, som ju för många är känd för lean-tänk, har också idéer om kata som förhållningssätt till innovation och förbättringsprocesser.

I boken Toyota Kata av Mike Rother, beskrivs de små stegens filosofi. De små stegen lär oss längs vägen att göra justeringar och upptäcka vägen till dit vi vill vara. Varje lärdom vi drar hjälper oss att se nästa steg. Målet är inte att vinna på kort sikt utan att utveckla organisationens kapacitet att fortsätta förbättras, anpassas, och tillfredsställa kundernas ständigt föränderliga krav. Denna förmåga till ständig och stegvis evolution är kanske den bästa garantin för varaktig konkurrensmässig fördel och överlevnad.

Utgångspunkten i Toyotas kata-tänk är att vi inte vet särskilt mycket om morgondagen. I en förändring eller utvecklingsprocess ska vi ta oss från punkt A till punkt B, låt oss säga från ett nuläge till ett önskat läge eller måltillstånd. Däremellan finns ett okänt område. För att hantera det okända läget gör vi en plan. Men i det okända läget uppstår hinder, som vi behöver förhålla oss till. Om vi för blint håller oss till den utstakade vägen eller planen, för låt oss säga verksamhetsförändringen, istället för att justera planen efter vägen, riskerar vi att hamna långt ifrån det utsatta målet.

”Hinder” skulle ju också kunna vara medarbetare som kommer med input eller ifrågasättande kring hur förändringen ska genomföras. Om vi väljer att inte ta in dessa eller om vi inte är beredda att justera planen utifrån ny input, är risken stor att vi inte når våra mål. Kanske också på grund av att vi väljer bort möjligheten att involvera våra medarbetare, som ju är en avgörande framgångsfaktor i förändringsprocesser. Men det är en helt annan historia.

Att leva är att förhålla sig till ovisshet, att acceptera att vi egentligen inte kan säga något bestämt alls om morgondagen. Osäkerhet och ovisshet är normaltillstånd, så att lära sig förhålla sig till detta och att ständigt justera planen efter vägen är av största vikt. I så väl stora omorganisationer, som i personliga förändringsresor, som min egen.

Ps. Jag blir så glad varje gång jag passerar Karolinska på Essingeleden och ser skylten The future is currently under construction. Det finns något hoppfullt över det budskapet!