Tillbaka i skolbänken
När lärde du dig senast något nytt?
När lärde du dig senast något nytt? Och integrerade det i dig själv? När gjorde jag det? Jag håller under dessa månader en paus i arbetslivet och har satt mig i skolbänken. Jag studerar musik och har piano, saxofon, rytmlära och musikteori som mina ämnen. Så min vardag består i att lära nytt.
Hur är det då att göra detta hela dagen lång? Och hur går det med de små stegen, motivationen och att integrera det jag lärt mig. Här är mitt perspektiv från skolbänken.
Frustration i lärandet
Jag ser det som ett stort privilegium att ha möjlighet att lära mig mer om musik. Jag har spelat musik sedan jag var barn och har så mycket mer att lära, så det är en dröm att få göra just det jag gör nu.
Trots det är frustration en ständig följeslagare. För jag övar dag efter dag, och vet aldrig när det ska lyckas. Det är som att lära sig knäppa med fingrarna och använda två nya fingrar. Det känns helt omöjligt. Ovant. Det är svårt att se hur man faktiskt ska lyckas lära sig det, när man övar sig framåt utan att det händer något. Och så händer det plötsligt – det lyckas!
För att hålla fast vid min motivation och driv, har jag provat några olika strategier.
-Dialog med andra i samma situation – så jag inte känner mig ensam i känslan av frustration över långsam inlärning.
-Lärandedagbok – där jag skriver ned vad jag faktiskt lyckats med.
-Fast tidsram – ja, nästan som ett skolschema. Jag mäter framgång genom att öva samma sak i en timme (istället för att mäta själva framsteget). För jag vet inte när den kommer.
-Acceptera lärtrötthet – och låta ett ämne hålla paus några dagar och sedan ta tag i det igen.
När jag tar hand om mitt lärande på detta sätt, kan jag märka att jag hjälper mig själv att hålla fast vid energin och motivationen. Strategin hjälper mig att säga till mig själv att jag kan inte göra mer än det jag gör.
Med ryggen mot lärmuren
Nu har jag testat något nytt. Att ”möta lärmuren” – att acceptera att nu kan jag helt enkelt inte ta in mera. Jag kan inte lära mera. Kanske är ”mur” ett lite konstigt ordval, för det kan tyckas både vara en avgrund och ett dött fält, där all energi och kraft är urlakad. Och att det därför skulle vara omöjligt för en människa att ta sig igenom.
Även om det är svårt att stå just där, så skapar det också en medvetenhet och en insikt om varför vila, reflektion och avkoppling är viktiga ingredienser i vårt liv. Inte minst för att jag lär mig omedvetet i pauserna.
Små steg och grundläggande förändringar
Jag förstår varför det är lättare att ta itu med de konkreta teknikerna och kompetenserna (i musikens värld kan det vara att t ex lära nya ackord på pianot) För just i det kommer de små dagliga framstegen. Men samtidigt kan det vara försvunnet dagen efter, och jag behöver träna igen för att kunna detsamma igen.
Jag märker också att det därför känns så mycket mer tillfredsställande och förlösande när det sker en förändring, som kommer efter en lång tids träning. För när förändringen sker, så är det annorlunda i grunden (i musikens värld kan det vara en ny klang i saxofonen). Jag kan inte förklara vad jag gör annorlunda och jag kan inte ta mig tillbaka dit jag var tidigare. Min nya lärdom försvinner inte, utan har integrerats i min kropp. Också veckan därpå. Så här talar vi om en äkta förändring.
Vad tar jag med mig in i arbetslivet?
Hur kan detta överföras till arbetslivet? Det är speciellt tre insikter som jag tar med mig:
-En större ödmjukhet inför vad som krävs för att lära nytt. Det kräver repetition, fördjupning, motivation, input, passion, tro och vilja. Speciellt om det ska förankras och inte glömmas bort efter några veckor.
-De konkreta förändringarna är självklart de enklaste. Så det finns behov av att konkretisera mer grundläggande förändringar i små enkla steg och både berätta vad man ska och inte ska göra längre. Repetera i oändlighet i visshet om att det tar tid och resurser att skapa äkta förändring.
-Det är en sak att lära sig, en annan att omsätta det i praktik. Det upplever jag på min musikkurs och det upplever jag i arbetslivet. Det är rätt enkelt att läsa en artikel eller delta på ett frukostmöte. Det är också ganska enkelt att berätta om nya insikter. Det svåra kommer när det ska omsättas i praktik. Här krävs det ofta mycket mer, och därför händer det att det inte blir av eller blir en äkta förändring. Och efter ett kort tag konkurrerar det med nya färskare insikter, som också vill ha uppmärksamhet. En verklighet som vi nog alla lever i. Jag tror att vetskapen om detta, kan göra oss bättre på att skapa äkta förändringar. Och förlåta oss själva, de gånger det ändå inte lyckas.
Tack för att du tog dig tid att läsa / Tina
