Att hålla i längden
Jag har i veckan intervjuat ett antal personer från olika organisationer om hur de ser på den nuvarande situationen. Frågorna har handlat om hur det är att vara arbetsgivare under rådande Corona-kris. Vad tänker de om hur chefer och medarbetare har det just nu? Vad gör de för att chefer och medarbetare ska ha en ok situation under de extrema omständigheter som råder. Hur kan de stötta i det akuta skedet, men också sedan när krisen är över och vi ska starta på nytt?
Flera har använt metaforer som handlar om att springa ett lopp. Vi behöver både vara snabba och explosiva i korta sprintrar, men också uthålliga för att orka hela loppet. Att vi springer ett maratonlopp, men utan att veta hur långt bort mållinjen är, eller vad som kommer krävas av oss på vägen dit.
Jag skrev i höstas en blogg om att leva i ovisshet och hur vi kan förhålla oss till att inte veta något om vad som komma skall. Att vila i ovissheten och acceptera att detta är att vara människa. Föga visste jag då vad vi skulle stå inför denna vår. Det har verkligen utmanat min och andras förmåga till acceptans och uthållighet.
Min samlade reflektion efter samtalen i veckan handlade snarare om hur vi ska orka med i längden. Detta att jobba utan att veta vad målet är, eller ens delmålen. Hur håller jag mig fokuserad och motiverad utan att ha ett tydligt mål? Hur hushållar jag med mina egna resurser, när jag inte vet hur länge de ska räcka? Om jag är en introvert person, kanske jag lättare kan fördra isoleringen och till och med känna att jag äntligen accepteras för den jag är och får lugn och ro att vara kreativ, produktiv och skapande. Om jag är en extrovert person, kanske jag klättrar på väggarna om jag inte får utlopp för mitt behov av social samvaro på någon av alla tillgängliga digitala kanaler.
Min tanke kretsade kring individen, men fokus för mina intervjuer var hur man som arbetsgivare agerar i den givna situationen. Några saker återkom i samtalen. De digitala arbetssätten som blivit en del av allas vår vardag och som också för med sig positiva bieffekter för miljön, och i form av sparad tid och resurser. Vikten av att ha koll på arbetsmiljön och svårigheten att göra detta när arbetsmiljön ibland är medarbetares hem. Att jobba 150% i nuet, men samtidigt behöva planera för en tid när detta är över…alternativt för ännu en pandemi i höst. Det som gjorde mig glad var att samtliga hänvisade till teamet och hur betydelsen av samarbete över funktionsgränser blivit så mycket större. ”I team finns inga titlar. Den som kan något i frågan – speak up!” som en av de jag intervjuade uttryckte det.
Hållbarhet är ju ett begrepp som vi ofta återkommer till. Hållbarhet omfattar både ekonomiska och miljömässiga aspekter, men också sociala aspekter. Människorna. Hur kan vi se till att chefer och medarbetare håller både under krisen, men också efteråt. Så att vi slipper sopa upp spillror av människor och företag när det väl vänder. Vi har alla ett eget ansvar, men arbetsgivarna och cheferna bär det största ansvaret för att vi som medarbetare ska orka med i denna situation.
Jag tänker att…
- Chefer behöver jobba ännu mer på att vara tillgängliga, lyhörda och empatiska i förhållande till sina medarbetare. Medarbetare på att dela kunskap och jobba över funktionsgränser.
- Vi behöver lära av de stora erfarenheter som arbete i kris har gett oss. Det var inte en krisövning på låtsas denna gång, det var en riktig kris som ställde alla våra förutbestämda åsikter och tankar på hur vi skulle agera i en skarp situation på ända.
- Vi behöver se över hur vi kan använda de kunskaper vi fått till oss om hur team fungerar. Funkar det i kris, finns det potential att det funkar ännu bättre i vardagen. Vad finns att lära?
Det som slår mig efter att ha lyssnat på dessa fantastiska chefer och HR-personer är vilken otrolig förmåga människan har till anpassning och samarbete, när det verkligen gäller. Det ger mig hopp och energi att hålla i längden.
Vad gör ni för att chefer och medarbetare ska hålla i längden?
